Mina tårar är slut sedan långt tillbaka men idag var det nära. Idag när jag jobbade kom en tanig blek ung kvinna in i butiken och ville ha hjälp med att hitta varor som hon skulle köpa, när hon sedan berättade varför hon behövde dom var gråten i halsen på mig. Hon hade drabbats av cancer och varit nedsövd och suttit i rullstol och hade precis lärt sig att gå igen. Hon skulle iväg på en resa till London mot Jul och behövde varorna på grund av det.

Inombords skämdes jag när jag funderade på min egen situation om hur jag funderat på att avsluta livet medans hon ville göra allt för att överleva. Jag gav henne en ordentlig rabatt och sa hejdå. Men jag kommer nog aldrig att glömma detta möte. Jag ville springa ikapp henne, krama henne och fråga efter hennes namn.

Ett tag funderade jag på om någon från psykiatrin skickat henne för att jag ska rycka upp mig och öppna ögonen. Jag fick mig en riktig tankeställare i varje fall. Ibland undrar jag om min depression har blivit en fix idè. Jag har ju ändå min fysiska hälsa i behåll vilket inte är alla förunnat. Detta möte var ändå viktigt för mig, synd att det vart på hennes bekostnad på nåt sätt.

En klok man sa till mig en gång att man aldrig kan jämföra olika människors lidande. Oavsett vem man är. Kan det verkligen stämma?