Natten närmar sig med stormsteg och för mig innebär det sömnlöshet. Tidigare har jag alltid hittat någon positiv tanke när jag ligger i mörkret. Nu för tiden skruvar jag och vänder på mig tills ena madrassen ligger på golvet. Det tar cirka 2 timmar för mig uppskattningsvis att somna.

En ständigt återkommande tanke när jag sluter ögonen är att jag har tagit mig till världens ände och kurar ihop mig i en grotta långt under jorden så att ingen ser mig eller vet vart jag är. Att försvinna från jordens yta är en fix idè jag haft sedan tonåren. Jag har något minne från när jag var cirka 12 år när jag hoppade från ett tak rakt ner i snön i och för sig men tankarna var mörka redan då.

Sen kommer jag ihåg att jag och en kompis planerade våra självmord på ett martyriskt sätt, jag var väl cirka 18 år då.

För 16 år sedan tog jag tillflykt till en stuga långt ute i skogen utan att säga till någon vart jag for. Det blev efterlysningar och ett jäkla rabalder över det. Jag var borta i 6 veckor den gången, utan tillgång till kommunikationsmedel. Tanken var även då att jag inte skulle återkomma levande. Och i dagsläget går det inte en dag utan att jag vill försvinna. Så fort jag sätter mig i bilen och passerar en långtradare så infinner sig tanken att vika in framför den.

Det finns dock en sak som stoppar mig och det är att mina barn behöver mig. Jag vill verkligen se dom växa upp och känna mig behövd och älskad. Jag tror och hoppas att det argumentet håller i sig tills ålderdomen själv gör processen kort.

Det som talar emot är min fruktansvärda impulsivitet som tagit mig till den punkt jag står idag.

Efter att ha levt ett liv som ett stort arsel, för det har jag verkligen, så vet jag fortfarande inte om jag ska växa upp eller inte. Jag vet helt enkelt inte hur man beter sig. Jag har hela tiden trott att jag är socialt begåvad och känner av omgivningar vart jag än befinner mig. Men funderar nu om det inte är att jag känner av hur jag kan dra nytta av olika människors svaghet och hur jag kan trycka ner dom så mycket som jag bara kan, bara för att få någon sorts respekt och att visa att ingen kan sätta sig på mig minsann.

Den sortens beteende vet jag kommer från när jag var kring 10-års åldern. Visade man sig minsta svag så blev man överkörd direkt. Vi var nog ett ganska sammansvetsat gäng på den tiden, och vid varje tillfälle som vi träffades så var det munhuggning på högsta nivå för att visa att man fortfarande var stark. Än idag pågår denna sorts armbrytning när vi sammanstrålar på fest eller dylikt.

Denna månad påbörjar jag utredningen om jag har ad/hd eller lider av bipolär eller nåt annat, för nåt fel är det. Jag har själv insisterat på att göra utredningen även om tingsrätten krävt en utredning. Man vill ju ha svar på saker och ting men jag undrar om det inte är ett sätt för mig att få skylla på en åkomma. Men jag vill verkligen förstå varför allt gått så snett.