Mina tårar är slut sedan långt tillbaka men idag var det nära. Idag när jag jobbade kom en tanig blek ung kvinna in i butiken och ville ha hjälp med att hitta varor som hon skulle köpa, när hon sedan berättade varför hon behövde dom var gråten i halsen på mig. Hon hade drabbats av cancer och varit nedsövd och suttit i rullstol och hade precis lärt sig att gå igen. Hon skulle iväg på en resa till London mot Jul och behövde varorna på grund av det.

Inombords skämdes jag när jag funderade på min egen situation om hur jag funderat på att avsluta livet medans hon ville göra allt för att överleva. Jag gav henne en ordentlig rabatt och sa hejdå. Men jag kommer nog aldrig att glömma detta möte. Jag ville springa ikapp henne, krama henne och fråga efter hennes namn.

Ett tag funderade jag på om någon från psykiatrin skickat henne för att jag ska rycka upp mig och öppna ögonen. Jag fick mig en riktig tankeställare i varje fall. Ibland undrar jag om min depression har blivit en fix idè. Jag har ju ändå min fysiska hälsa i behåll vilket inte är alla förunnat. Detta möte var ändå viktigt för mig, synd att det vart på hennes bekostnad på nåt sätt.

En klok man sa till mig en gång att man aldrig kan jämföra olika människors lidande. Oavsett vem man är. Kan det verkligen stämma?

....var inte bara dramatisk och kaotisk utan även traumatisk. Den skedde när jag var endast 6 år, om det nu räknas som sex. Jag blev nerlurad av 2 äldre tjejer i en källare där vi utövade nån form utav sexaktivitet. Det slutade med att vaktmästaren på gården samt några grannar knackade på dörren där vi befann oss och vi fick komma ut på ett skamset sätt.

Resten av texten handlar om min kränkande kvinnosyn, och påhoppande kommentarer kommer inte att publiceras, jag vill berätta min historia nu medans jag försöker få ordning på knoppen i form av terapi. Samt att jag försöker förstå varför jag gjort dom saker jag gjort.

Jag har aldrig haft problem att få tjejer vilket kanske förklarar lite varför jag behandlat dom som skit. Jag har varit otrogen i alla mina förhållanden men samtidigt har jag varit fruktansvärt svartsjuk i förhållandena. Som ganska lätt kan förklaras med att jag inte ens litar på mig själv. Sen vill jag känna att jag har makt vilket kanske förklarar varför jag har köpt ett 20-tal prostituerade. Jag har försökt förstå vart min svartsjuka kommer ifrån och minns en händelse som utspelade sig i Thailand i slutet på 80-talet. Jag blev kär i en prostituerad som lämnade mig för en kompis helt plötsligt. Korkat va?

Att bränna broar har varit min specialitet och jag får nog räkna med att leva resten av livet ensam. Och det har varit riktiga guldkorn som jag har sumpat på olika sätt och många är dom.

Vidare så ska mitt sexmissbruk utredas samtidigt som min depression och eventuell ad/hd, bipolär, ja allt ska gås igenom antar jag. Alla mina berättelser är ganska korta men återkommer då och då med mer utförliga saker, om jag får fortsätta att vara anonym det vill säga.

På den tiden när jag var ung så var det inne att bära en bröstskylt där det stod ''Spola Kröken'' Nu var det ju inte så många som efterlevde det men man var inne om man bar en sådan skylt. När jag var cirka 13 år så var jag aktiv i UNF (Ungdomens Nykterhets Förbund), efter ett tag så insåg jag att dom som var med var bara det för att få fara på resor med föreningen där dom kunde festa såklart.

Jag började festa när jag var 14 år, som dom flesta andra. Även om jag inte känner sug efter alkohol så räknas jag som missbrukare. Men det kan ha att göra med att jag inte har något stopp när jag dricker eller att jag kan göra i princip vad som helst när jag druckit. Än idag så vet jag att min egen mor inte sover på nätterna dom helger som jag super på grund utav att hon väntar på samtal från sjukhus eller polis.

Förra sommaren vaknade jag upp på akuten halvt sönderslagen i ansiktet efter en kväll på krogen. Vad som hände vet jag fortfarande inte men jag minns när jag vaknade att jag tänkte ''Det var jag säkert värd''.

Men det är ändå konstigt att det inte har hänt värre saker trots att jag kört bil och moped i fyllan. Det är inget jag är stolt över. För ett antal år sen blev jag tillfrågad att delta i en dokusåpa på grund av en händelse jag ställde till med i fyllan. Jag tackade dock nej efter påtryckningar av familj. Men undrar ju givetvis hur livet hade sett ut idag om jag hade deltagit.

Så inför helgen kommer en utmaning som jag måste stå emot, och det är att avstå från festandet. Problemet är bara att det är det enda sättet jag känner till för att kunna umgås med andra. Eller så är det tvärtom, att det är det enda sättet för andra att stå ut med att umgås med mig.

Min psykolog har föreslagit antabus men jag är tveksam. Men om jag är nykter så ställer jag ju inte till med något, men samtidigt har jag slutat få ångest dagen efter att jag ställt till med något, jag har bara ryckt på axlarna och accepterat att det är sån jag är.

Natten närmar sig med stormsteg och för mig innebär det sömnlöshet. Tidigare har jag alltid hittat någon positiv tanke när jag ligger i mörkret. Nu för tiden skruvar jag och vänder på mig tills ena madrassen ligger på golvet. Det tar cirka 2 timmar för mig uppskattningsvis att somna.

En ständigt återkommande tanke när jag sluter ögonen är att jag har tagit mig till världens ände och kurar ihop mig i en grotta långt under jorden så att ingen ser mig eller vet vart jag är. Att försvinna från jordens yta är en fix idè jag haft sedan tonåren. Jag har något minne från när jag var cirka 12 år när jag hoppade från ett tak rakt ner i snön i och för sig men tankarna var mörka redan då.

Sen kommer jag ihåg att jag och en kompis planerade våra självmord på ett martyriskt sätt, jag var väl cirka 18 år då.

För 16 år sedan tog jag tillflykt till en stuga långt ute i skogen utan att säga till någon vart jag for. Det blev efterlysningar och ett jäkla rabalder över det. Jag var borta i 6 veckor den gången, utan tillgång till kommunikationsmedel. Tanken var även då att jag inte skulle återkomma levande. Och i dagsläget går det inte en dag utan att jag vill försvinna. Så fort jag sätter mig i bilen och passerar en långtradare så infinner sig tanken att vika in framför den.

Det finns dock en sak som stoppar mig och det är att mina barn behöver mig. Jag vill verkligen se dom växa upp och känna mig behövd och älskad. Jag tror och hoppas att det argumentet håller i sig tills ålderdomen själv gör processen kort.

Det som talar emot är min fruktansvärda impulsivitet som tagit mig till den punkt jag står idag.

Efter att ha levt ett liv som ett stort arsel, för det har jag verkligen, så vet jag fortfarande inte om jag ska växa upp eller inte. Jag vet helt enkelt inte hur man beter sig. Jag har hela tiden trott att jag är socialt begåvad och känner av omgivningar vart jag än befinner mig. Men funderar nu om det inte är att jag känner av hur jag kan dra nytta av olika människors svaghet och hur jag kan trycka ner dom så mycket som jag bara kan, bara för att få någon sorts respekt och att visa att ingen kan sätta sig på mig minsann.

Den sortens beteende vet jag kommer från när jag var kring 10-års åldern. Visade man sig minsta svag så blev man överkörd direkt. Vi var nog ett ganska sammansvetsat gäng på den tiden, och vid varje tillfälle som vi träffades så var det munhuggning på högsta nivå för att visa att man fortfarande var stark. Än idag pågår denna sorts armbrytning när vi sammanstrålar på fest eller dylikt.

Denna månad påbörjar jag utredningen om jag har ad/hd eller lider av bipolär eller nåt annat, för nåt fel är det. Jag har själv insisterat på att göra utredningen även om tingsrätten krävt en utredning. Man vill ju ha svar på saker och ting men jag undrar om det inte är ett sätt för mig att få skylla på en åkomma. Men jag vill verkligen förstå varför allt gått så snett.

Varför finns det ingen mall om hur man ska leva som vuxen? Den senaste veckan har jag blivit kallad för ett vuxet barn trots mina 40 år. Och nu när jag stannat upp lite i min kaotiska värld så stämmer det ganska bra in på mig. Men min tillvaro har alltid varit kaotisk och det har verkligen sugit musten ur mig. Energin och livsglädjen är borta.

Den enda gången jag känner glädje är när jag har mina 3 barn varannan helg.

Jag har nu haft denna depression i cirka 3 år men så låg som jag är just nu har jag nog aldrig varit. Jag begärde att få lyckopiller utskrivna, vilket jag varit emot hela tiden eftersom jag anser att allt sitter i huvudet och kan botas med samtal. Min psykolog har hela tiden velat att jag ska ta dom men jag har vägrat.

Hon har även sagt att jag ska lämna bort nyckeln till mitt vapenskåp eftersom jag är suicidal som det så fint heter, men jag har vägrat. Men det spelar ju mindre roll nu eftersom polisen beslagtog vapnet för nån månad sen ändå.

Så vad gör en vuxen om dagarna och kvällarna?

Åker och fikar hos bekanta?

Städar?

Planerar julen?

Ser på TV?

Jag har ett jobb på dagarna, ett svartjobb. Jag måste ha det så man kan leva lite drägligare. För så fort jag får ett riktigt jobb så kommer kronofogden att sno halva lönen.

Första inlägget på denna blogg vart sådär, det finns mycket att skriva om så hoppade lite väl mycket men allt får ett sammanhang så småningom.

God natt!!