....var inte bara dramatisk och kaotisk utan även traumatisk. Den skedde när jag var endast 6 år, om det nu räknas som sex. Jag blev nerlurad av 2 äldre tjejer i en källare där vi utövade nån form utav sexaktivitet. Det slutade med att vaktmästaren på gården samt några grannar knackade på dörren där vi befann oss och vi fick komma ut på ett skamset sätt.

Resten av texten handlar om min kränkande kvinnosyn, och påhoppande kommentarer kommer inte att publiceras, jag vill berätta min historia nu medans jag försöker få ordning på knoppen i form av terapi. Samt att jag försöker förstå varför jag gjort dom saker jag gjort.

Jag har aldrig haft problem att få tjejer vilket kanske förklarar lite varför jag behandlat dom som skit. Jag har varit otrogen i alla mina förhållanden men samtidigt har jag varit fruktansvärt svartsjuk i förhållandena. Som ganska lätt kan förklaras med att jag inte ens litar på mig själv. Sen vill jag känna att jag har makt vilket kanske förklarar varför jag har köpt ett 20-tal prostituerade. Jag har försökt förstå vart min svartsjuka kommer ifrån och minns en händelse som utspelade sig i Thailand i slutet på 80-talet. Jag blev kär i en prostituerad som lämnade mig för en kompis helt plötsligt. Korkat va?

Att bränna broar har varit min specialitet och jag får nog räkna med att leva resten av livet ensam. Och det har varit riktiga guldkorn som jag har sumpat på olika sätt och många är dom.

Vidare så ska mitt sexmissbruk utredas samtidigt som min depression och eventuell ad/hd, bipolär, ja allt ska gås igenom antar jag. Alla mina berättelser är ganska korta men återkommer då och då med mer utförliga saker, om jag får fortsätta att vara anonym det vill säga.

På den tiden när jag var ung så var det inne att bära en bröstskylt där det stod ''Spola Kröken'' Nu var det ju inte så många som efterlevde det men man var inne om man bar en sådan skylt. När jag var cirka 13 år så var jag aktiv i UNF (Ungdomens Nykterhets Förbund), efter ett tag så insåg jag att dom som var med var bara det för att få fara på resor med föreningen där dom kunde festa såklart.

Jag började festa när jag var 14 år, som dom flesta andra. Även om jag inte känner sug efter alkohol så räknas jag som missbrukare. Men det kan ha att göra med att jag inte har något stopp när jag dricker eller att jag kan göra i princip vad som helst när jag druckit. Än idag så vet jag att min egen mor inte sover på nätterna dom helger som jag super på grund utav att hon väntar på samtal från sjukhus eller polis.

Förra sommaren vaknade jag upp på akuten halvt sönderslagen i ansiktet efter en kväll på krogen. Vad som hände vet jag fortfarande inte men jag minns när jag vaknade att jag tänkte ''Det var jag säkert värd''.

Men det är ändå konstigt att det inte har hänt värre saker trots att jag kört bil och moped i fyllan. Det är inget jag är stolt över. För ett antal år sen blev jag tillfrågad att delta i en dokusåpa på grund av en händelse jag ställde till med i fyllan. Jag tackade dock nej efter påtryckningar av familj. Men undrar ju givetvis hur livet hade sett ut idag om jag hade deltagit.

Så inför helgen kommer en utmaning som jag måste stå emot, och det är att avstå från festandet. Problemet är bara att det är det enda sättet jag känner till för att kunna umgås med andra. Eller så är det tvärtom, att det är det enda sättet för andra att stå ut med att umgås med mig.

Min psykolog har föreslagit antabus men jag är tveksam. Men om jag är nykter så ställer jag ju inte till med något, men samtidigt har jag slutat få ångest dagen efter att jag ställt till med något, jag har bara ryckt på axlarna och accepterat att det är sån jag är.